Jag har själv varit med om det, och jag vet att det är hemskt. Men jag fick stå ut med ännu en sak som inte´kommer att måsta göra. Hur jag kan veta det? det är en hemlis. "shhh!"

Det är konstaterat, jag ska inte sjunga offentligt. haha men hemma vid datorn kan jag sjunga iaf, det tillåter jag mig själv att göra. så det så! ^^

Har nyss varit nere och ätit middag, vi har besök..
Citat: " Men Anders, hur du låter! som en kråka!"
Mamma går ut hårt idag.. ;P

För er som behöver låtar med meningsfulla texter och som sjungs av en otroligt duktig artist.
Lyssna på Mary J Blinge!
http://www.youtube.com/watch?v=BZ9uCiPBIWc
http://www.youtube.com/watch?v=1QAN7NOqXX4
http://www.youtube.com/watch?v=XlHnHY_xQVg

Jag har inte hört något på hela långa daaan. hjärtat slår nästan volter i bröstet på mig, volter var kanske att ta i men det bultar enormt hårt. Jag tror det har med min nervositet att göra. Vad händer här näst? Vad i allsindar kommer jag att få läsa/höra det första jag ser/hör utav dig? Nej det är bara hemskt, hemskt jobbigt.

Jag har ingen ork eller lust till läxor så inte bara hälsan tar stryk av detta även mina studier. Vad ska jag göra? Vid ett misslyckat prov eller läxförhör kan jag inte skylla på en sånhär sak. det är inte mänskligt, eller ska jag säga rätt?

Känns hur galet som helst att skriva sånt som detta i bloggen när jag vet att det sitter nyfikna "läsare" som egentligen inte bryr sig ett dugg eller vilket som är rätt logiskt inte vet allt som händer eller hänt.
Måste säga att jag är enormt förvånad över det stöd jag får, aldrig haft det förut. Verkligen chockerande!
Oh, I pray a friend for life.

Personer som jag gått grundskolan med i sju år och som jag sen dess inte haft direkt kontakt med hjälper och stöttar mig,  och sen har vi personer som jag nu går i samma klass som. här snackar vi om veckor. Chockad men jag är OTROLIGT TACKSAM! ♥

Kom och tänka på en sak...
(Konversation i bussen)
-Kommer du efteråt kunna dra upp dig själv? typ återhämta dig och stå på egna ben?
-Nej..
-(nickar medstämmande) näe jag förstod det.

Jag och Olle har haft ett film ryck och sett Saw :1, 2 och 3 som vi lånat utav Sanna. TACK för lånet!
Hursomhaver, jag tror jag knäckt benet under ögonbrynet gör jätte ont när jag rör där, inte alls mys ;p

Käkade med Stina, Terese och Agnes i onsdags före öppethus. Det var såklart en hel massa med trevligt! mätta och belåtna travade vi senare iväg till skolan :) Pratade med mamma ikväll också, jag är nästan chockad! Hon har gått med på att se tv till veckan med mig och samtidigt dippa chips/morötter och inte nog med detta så accepterade hon det jag sa angående fotbad, ansiktmask och gurka för ögonen! HAHA, detta trodde jag minsann inte om min mamma, kanske är det pga att pappa ska vara borta hela veckan och det bara är "tjejer" hemma som det är okej. ;D Jag hoppas dock att hon håller vad hon lovat ! ;)

Ett litet stycke ur min Svenska uppsatts som jag sitter och knåpar ihop för tillfället. Lär ändå inte vara klar förns i sista minuten, det är så typiskt mig så det är inte sant!

Första kvällen efter det att pappa avslöjat hur vi skulle evakueras grät jag mig till sömns. Bara tanken på att skiljas från mamma och pappa och småsyskonen var outhärdlig. Dagen efter tog mamma mig åt sidan och förklarade att jag måste vara stark och duktig och inte visa min rädsla för Eila, "alla är rädda i tider som dessa" sa hon, och så lovade hon dyrt och heligt att vi alla skulle återförenas efter kriget och att allt skulle bli bra.

Dagarna efter mitt samtal med mamma förändrade mig. Jag började så smått att acceptera mitt öde och var väldigt noga med att vara någorlunda glad och positiv mot Eila. Vi fick även veta att grannflickan, Kersti, skulle göra oss sällskap mot gränsen. Kersti var arton år så det kände genast lite tryggare.

...

In many years they may forget
This love of ours or that we met,
They may not know
how much you meant to me.
Olle Boström ♥