Det är i spegeln som många av oss kommer i kontakt med vår värsta mardröm, det vill säga vår egen spegelbild. Den följer oss genom livet oavsett om vi vill det eller inte. Det är kanske då vi börjar vid ta åtgärder i form av "morfning", vi försöker göra om oss själva till något vi inte är. Det kommer sluta med att vi lyckats ändra oss och bli någon annan men med stor ånger! Vad är det för något inom oss som får oss att känna behovet att fortsätta låtsas? Vi måste låta oss själva vara, men varför är det så jädra svårt?

Det finns dagar i livet därman känner sig nere och i tankarna kommer osäkerheten att ta kontroll. Vi glömmer helt enkelt bort det allra viktigaste, att respekten vi söker måsta komma från oss själva. Vi kan inte bara leta efter den hos alla andra, vi kan inte vänta oss att alltid få den hos varenda människa som vi möter.

"Den där" pojken & "Den där" flickan
Pojken som försöker bjuda på sig själv men som aldrig passar in.
Flickan som tror att hon aldrig kommer att bli tillräckligt bra för honom, hon försöker ändra sig men det är ett spel som hon aldrig kommer att vinna.

Det är så typiskt, jag vet inte vad jag ska säga?

Nu på senaste tiden har saker och ting inte gått min väg, det har inte hänt bara en gång inte två heller, det har hänt många gånger och jag minns varenda en av dem och jag vet att det inte är värt att uppleva samma helvete igen som jag levde i när allt min hopp började rinna ut. Nej, det finns ingen anledning att genomleva det igen.

Att känna ensamhet är inget man vill, jag är inte bara ensam när jag är ensam med mig själv. Jag är inte sjuk på något sätt, jag behöver ju inte ta piller för att fixa allt som känns. Det är du, du är min symptom.

Klart som attan att jag inte vill klaga på smärta igen, varje steg och varje dag borde vara ett steg och en dag närmare en bättre dag. All negativitet måste bort, bort bort bort... Alla onda tankar måste veck, veck veck veck.... Jag har jobbat med det så länge, kämpat emot tankarna " skulle inte kunna gå vidare" men nu är det fan på tiden att jag tar mig i kragen och "går vidare". Att jag känt mig oduglig är en annan femma, men visst den bet på mig väldigt länge och det biter fortfarande. Jag slutade se det som var "bra" med mig själv och jag slösade mycket energi med att tänka på vad folk tyckte om mig. det blev jobbigt... Människan kan inte tillfredställa alla på samma gång, därför tar jag nu dagarna en i taget.